I Bet You Think This Song Is About You
Egentligen är jag väl bara rädd. Jag vill, fast jag vill engentligen inte. För om man utforskar något kan det som man trodde var så bra och perfekt från början visa sig vara helt värdelöst och fullt av en massa småfel. Ibland har man så höga förväntningar på något att det inte kan bli annat än bara helt fel. Anything short of perfect...
Fast ibland blir det precis så bra som man trodde, och ännu lite bättre. Som med min bästa väns hemkomst. Jag hade länge, länge (sedan hon åkte) längtat efter att få ses igen. Och vad lite längtan kan göra för ett förhållande (vare sig det är romantiskt, vänkapligt eller bara bekanta). Jag hade redan bestämt mig. Det skulle bli så otroligt roligt när hon kom hem. Men så kom hon hem och jag träffade henne inte första dagen. Och jag träffade henne inte andra dagen. Och jag kände mig inte skadeskjuten. Kanske var det inte så viktigt som jag trodde... Men så tredje dagen. Och det blev precis sådär perfekt som jag hade målat upp i min skalle. Jag hade saknat henne. Jag mådde bättre när hon var hemma.
Men det här är inte samma sak. Sometimes I like standing in the shadows. 'Cause I'm the biggest coward this side of the ocean. Så otroligt rädd för det okända.
Det är egentligen helt ologisk. Min catchphrase är ju "Äh, det ordnar sig...". Vart tog den inställningen vägen? Jag är en sådan hycklare. Med oh så stora drömmar, men utan modet att förverkliga dem. Hela jag är som en Dalímålning: på håll är det ett porträtt av Lincoln, men när du kommer närmre ser du att det egentligen bara är en massa färgade, completely random, rutor. Allt beror på vilket avstånd du håller.
Jag vill se ut som Lincoln, är det därför jag har lite svårt att öpnna mig? Vilken otroligt dum, självbesvarande fråga...
Dagens obehagliga sanning: Folk är inte så dumma som de ser ut. Hur kryptiskt du än skriver fattar de precis vad du syftar på. Jag måste lägga av med det här... God knows vem som sitter i ett halvdunkelt rum hemma och läser.
Äh, don't flatter yourself Loveseat!
Fast ibland blir det precis så bra som man trodde, och ännu lite bättre. Som med min bästa väns hemkomst. Jag hade länge, länge (sedan hon åkte) längtat efter att få ses igen. Och vad lite längtan kan göra för ett förhållande (vare sig det är romantiskt, vänkapligt eller bara bekanta). Jag hade redan bestämt mig. Det skulle bli så otroligt roligt när hon kom hem. Men så kom hon hem och jag träffade henne inte första dagen. Och jag träffade henne inte andra dagen. Och jag kände mig inte skadeskjuten. Kanske var det inte så viktigt som jag trodde... Men så tredje dagen. Och det blev precis sådär perfekt som jag hade målat upp i min skalle. Jag hade saknat henne. Jag mådde bättre när hon var hemma.
Men det här är inte samma sak. Sometimes I like standing in the shadows. 'Cause I'm the biggest coward this side of the ocean. Så otroligt rädd för det okända.
Det är egentligen helt ologisk. Min catchphrase är ju "Äh, det ordnar sig...". Vart tog den inställningen vägen? Jag är en sådan hycklare. Med oh så stora drömmar, men utan modet att förverkliga dem. Hela jag är som en Dalímålning: på håll är det ett porträtt av Lincoln, men när du kommer närmre ser du att det egentligen bara är en massa färgade, completely random, rutor. Allt beror på vilket avstånd du håller.
Jag vill se ut som Lincoln, är det därför jag har lite svårt att öpnna mig? Vilken otroligt dum, självbesvarande fråga...
Dagens obehagliga sanning: Folk är inte så dumma som de ser ut. Hur kryptiskt du än skriver fattar de precis vad du syftar på. Jag måste lägga av med det här... God knows vem som sitter i ett halvdunkelt rum hemma och läser.
Äh, don't flatter yourself Loveseat!
Kommentarer
Trackback